5 juli 08
Jag kommer fortfarande ihåg känslan, den där första dagen när den första stora smällen kom, du kom hem och jag såg att de som precis skulle bli sagt skulle göra att hela mitt liv ställdes på en tunn tråd, det jag hade väntat på i veckor på att inte få höra, de va just de jag fick höra.... Alla tårar som rullade ner för kinderna, inte bara på mig utan på alla oss, känslan av att hela livet hade vänds uppochner, känslan sitter kvar och kommer nog alltid att sitta kvar, så länge jag lever... om man nu kan kalla det för liv, för ja tror inte att jag lever. Just nu känns de som att jag är i något tillstånd där man bara är, de är iaf så det känns....
Efter cancerbeskedet så vet jag inte hur många ggr jag har varit på sjukhus, de känns overkligt att räkna alla gångerna, vem vill egentligen följa med på strålbehandlingar eller cellgifter, men vafan gör man inte för sin mamma, de minsta man kan göra är att bita ihop och försöka förstå, försöka stötta och finnas där, precis som jag lovade, "när du inte längre orkar så lovar jag att kämpa för dig med" jag har hållit allt jag lovat, aldrig klagat, aldrig svikit, aldrig tvivlat eller slutat hoppats på att du ska klara dig igenom allt. Men med veckorna som har gått så har jag börjat tvivla, slutat att hoppas.... Det känns som att jag tittar ut i tomma intet och ser inte slutet av tunneln, lösningen på alla mina funderingar eller frågor... det är bara mörkt igen...
Ja vet inte varför men hoppet är det sista som lämnar en säger dom, men de verkar vara det första hos mig.. Jag tror inte på Gud eller något annan andlig makt, och om Gud finns så kan han ändå dra åt helvete, för varför låta någon genomlida något så fruktansvärt, ensam? Vad är det för sorts Gud egentligen.. (märker själv att jag skriver Gud med stort G bara för att, han betyder ju ändå ingenting så...) Gud är obetydlig och en stor idiot, fattar inte ens varför jag pratar om honom...
Idag har livet känts lite som på hal is, jag har inte riktigt varit medveten om någonting, fick låna en bok av min syster som handlar om Carmen, som får bröstcancer och dör... Boken fångade mig direkt och jag kunde känna igen mig i minsta lilla beskrivning om alla besöken hos läkare och allt annat skit som fanns att ta del av på sjukhusen... Det äcklade mig men samtidigt så lättade allt för ett tag, jag kunde koncentrera mig på någon annan än mig själv... Vi är inte ensamma mamma, de finns andra som går igenom samma saker som vi gör.. Tårarna fyllde mina ögon när jag läste slutet, men min mamma ska inte dö, hon ska inte försvinna, lova mig de mamma, du går ingenstans? Lova mig det?
När jag väl hade lagt ifrån mig boken kom allt tillbaka, och något som fastnade som stod i boken var det här "Carmen har faktiskt cancer och cancer det dör man ju av!" Det stämmer ju, cancer är någonting som man dör av och inte nog med det så måste både jag och min syster gå igenom dom där hemska undersökningarna och de är snart.. Mamma hade pratat om det med en doktor när vi va där i veckan, fan va rädd jag va när hon fick akut tid och skulle undersöka allt igen, men som tur va så såg dom ingenting, fan ja trodde att jag skulle sjunka genom jorden när vi åter igen satt på avdelningen... som tur va så hittade dom ingenting.... Ja har nog aldrig varit så glad!
Men som sagt så pratade hon med doktorn om tester och massa prover, och man går tydligen tillbaka tio år efter den yngste i familjen fick de, väldigt krongligt men iaf, vilket resulterar i min morfar, ja tro de eller ej men min morfar dog i bröstcancer när han va runt 34 år... helt sjukt! Men går vi tillbaka tio år så hamnar vi hos mig och min syster, så nu blir de ultraljudsundersökning i bröstet, vilket kan göra väldigt ont, och i värsta fall får man göra mamografi också, fan hur ska dom göra med mina bröst, de kommer göra skitont.... och sen cellprover i underlivet, eftersom min mormor har haft livmodercancer, eller förmodligen fortfarande har enligt sig själv, med tanke på att hon ser ut som ett vandrande lik.... usch jag vill inte ens tänka tanken på att hon ska försvinna, även fast jag retar mig på henne något enormt så älskar jag henne lika mycket!
Men men, de finns så mkt att säga men så lite tid och ja vettefan hur ja ska orka med allt... Men de är bara att bita ihop, i morgon är en ny dag med nya tankar och problem... Problem hemma, problem med mig själv, kärleken ska vi inte prata om, där finns de problem så de räker och blir över... ja orkar inte... ja kan förklara en annan gång...
Men jag saknar er nog lika mkt som ni saknar mig.. ni vet vilka ni är...
Älskar dig mamma! Nu och förevigt....
