Dra åt helvete!
"Att se dina tårfylda ögon som stirrade in i spegeln och på något sätt försökte du ändå att le. Att le och titta på mig, för att säga att allt är okej, det kommer att bli bra, vi måste vara starka."
Men jag kan inte släppa den blicken, dina ögon som fastnade på den dumma peruken, varför ska du behöva gå igenom det här? Att behöva sitta där och se dig prova olika peruker, det gjorde ont i mig, men att följa med dig var det ingen tvekan om, du är min mamma, och en mamma, man får bara en chans, du har alltid varit bäst och alltid varit det bästa i mitt liv. Det senaste året har vi kommit varandra närmare än någonsin, och jag hoppas att du alltid känner att vad som än händer så kommer jag alltid att stå bakom dig, hur du än mår så kommer jag att finnas där. När du inte längre orkar så lovar jag dig att jag ska kämpa för dig me, tänker aldrig ge upp!
"Ovsätt vad du hade blivit här i livet, hade jag på ett eller annat sätt funnits vid din sida. Du betyder allt för mig! Älskar dig gränslöst mycket! Kan inte tänka mig ett liv utan dig, kommer alltid att finnas vid din sida. Finns ingen bättre mamma än du."
Du är stark, det vet jag, men samtidigt ser jag i dina ögon hur tårarna kämpar för att inte rinna ner för dina kinder. Smärtan i din blick hugger som en kniv i bröstet på mig, du förtjänar inte det här, jag förtjänar inte det här. Men du försöker att hålla dig stark. Efter dagens operation så står du ändå på benen, du ler och du orkar vara med på det mesta, vilket du inte kommer att orka senare när alla behandligar kommer igång. Känns obehagligt att se kanylen som sitter över ditt bröst, som går igenom huden på undersidan, smärtan att veta vad du måste gå igenom är för hemsk. Ingen jag känner kan säga att dom förstår, inte ens en enda känsla. Dom kan bara finnas där och veta i bakhuvudet att jag mår dåligt, att jag har ett helvete. Stå där och se på, men endå vara så blinda.
"Jag älskar mina vänner, för att dom bryr sig, för att dom finns här, för att dom lyssnar, för att dom pratar med mig, för att dom försöker, för att dom inte sviker när jag behöver dom som mest, för att dom är dom. Vad jag däremot hatar är att dom är glada, varför ska jag vara den som behöver gå igenom det här, och varför finns det ingen som förstår, känner som jag, gråter sig till sömns varje kväll, plågas varje gång dom ser sin mamma, har skuldkänslor för att göra något som kan skada, försöker kämpa vidare med livet fast allt bakom en rasar samma. Jag erkänner, jag behöver hjälp, för jag kommer inte klara det här själv, men att våga be om hjälpen är en annan sak, jag kan erkänna för mig själv att jag behöver hjälp men inte för någon annan. Och alla dom som försöker bevisa att dom älskar mig och bryr sig om mig, ni måste förstå att jag behöver tid för mig själv, snälla pussa inte på mig, krama inte om mig om jag inte själv kommer fram för en kram, jag är väldigt känslig just nu och jag behöver inte alla som klänger på mig, eller skrattar och mår bra, dra åt helvete, helt seriöst, jag hatar att ni andra mår bra, att inte jag kan få skratta på riktigt, att jag helatiden måste låtsas vara glad, le det där jävla falska leendet, när jag i själva verket bara vill gråta."
Behandligen som börjar i morgon, den dumma behandligen som börjar i morgon, cellgifter och ännu mer sorgsna ansikten som kommer synas varje dag, hur ska jag klara av att se dig när du mår dåligt? Hur ska jag kunna vara stark, när jag fysikst är på botten. För vart kommer orken ifrån, orken att stå upp, orken att andas, orken att vakna upp på morgonen, orken att finnas till? Den är den där lilla kämpen i mig, för inte fan är han stor, men det är han som får mig att orka, för ger jag upp, så ger du upp. Vi kan inte ge upp. Det finns inga garantier i livet, och det finns fan inget som heter Gud, vem fan är han, en mes som inte kan göra folk lyckliga, Gud kan dra åt helvete om han finns, för varför skulle han annars göra såhär?
Orkar inte ens skriva mer just nu, orden tar aldrig slut...
