PANIK..
Då var det dags, nu är vi framme på kanten till allt det mörka, för på onsdag eller tisdag börjar allt helvete, då sätter behandligen igång.. I morgon åker vi och fixar det sista innan en lång och jobbig period börjar.. En lång och jobbig period med smärta, tårar, oro, tankar, tvivel, samtal, behandlingar, tester och sjukhusbesök...
Idag håller jag nog på att falla isär, vill bara blunda, hålla andan och försvinna just nu, precis som i Martin Stenmarcks låt "100 År från nu" för den stämmer så väl in på hur jag mår just nu..
Tankarna och alla samtal om allt som kommr hända gör för ont, vill bara stänga in mig i ett mörkt rum, sluta exictera, skrika högt, få ut allt, gråta tills jag inte kan andas längre och kämpar för att få luft för att inte svimma av.. Varför kan inte allt bara bli bra igen?
Hur fan ska jag klara det här? Kommer allt att bli bra igen? Kan du lova mig att allt blir som vanligt igen? Nej det kan du inte, för ingenting kommer bli som förut igen..
- VARFÖR KAN DU INTE FÖRSTÅ HUR DÅLIGT JAG MÅR, OCH HUR MYCKET JAG ÖNSKAR ATT DU KUNDE FÖRSTÅ SMÄRTAN INOM MIG!!! Allt känns som en evig dimma, för hur ska jag kunna klara av att se dig må sämre än du redan gör? Hur ska jag kunna vakna upp och vara glad, när jag vet att du mår dåligt? Hur kan livet gå vidare när allt runtomkring står stilla? Hur kan jag säga att jag älskar dig, utan att låta känslorna ta över? När kommer jag kunna le och skratta igen, utan att det ska vara ett falskt leende, eller ett falskt skratt? Allt känns så oendligt långt bort just nu.. Ångesten, rädslan, oron, tårarna, smärtan, tankarna inom mig tar över, kan inte tänka klart och behöver verkligen stöd utifrån, men hur får man det när ingen förstår? För hur många vänner kommer att finnas kvar efter det här, när jag behandlar dom som skit, tänker bara på mig själv, jävla egoist är vad jag är.. Så tyck inte synd om mig, för jag är inte värd det!
Men vi ska klara det här tillsammans mamma, jag tänker finnas här för dig förevigt, när du än behöver mig så kommer jag ställa upp. Hur jobbigt det än kommer vara så ska jag följa med dig på behandlingarna, stötta dig när du inte själv orkar gå, skratta, le, äta, tänka, prata.. Du är allt för mig, och jag älskar dig enormt mycket, det finns inte ord för vad du betyder för mig! Än så länge finns det hopp kvar inom mig, och med all kraft och all styrka som jag har kvar, så ska jag hjälpa dig, du får inte ge upp, och du får inte lämna mig.. Tar du steget ut från kanten, så kommer jag att finnas där nere för att ta emot dig. Om du skulle lämna den här världen så kommer du inte behöva vara ensam länge, för jag klarar mig inte utan dig, lämnar dig aldrig!
"Mamma är ändå mamma och hon är det bästa som finns!"
- Om du bara viste hur svårt det här är för mig, tårar som rinner ner för mina kinder...
En smärta du aldrig kommer förstå, så säg fan inte att jag inte förstår!
