- Lipa lipa kärlekspipa! *Ler*
29 December -08 --- Ett år, nio månader, två dagar sen vi träffades för första gången den där speciella dagen. Dagen som förändrade hela mitt liv, D-dagen, eller snarare dagen då jag blev förälskad. Sen den dagen har jag saknat dig varje sekund som jag har spenderat utan dig. Bara tanken på dina kyssar och smek får hela min kropp att skrika efter mer, efter dig! Du betyder så himla mycket för mig, mitt hjärta. Du har förändrat hela mitt liv, du fick mig att hoppas på saker som jag aldrig kunde drömma om. Du är klart det bästa som har hänt mig.
Du är mitt hjärta och jag din prinsessa.
Igår träffades vi åter igen, ännu ett underbart tillfälle. Hade saknat dig något otroligt och jag vet att du hade saknat mig, kunde känna det på sättet du rörde dig, vad jag älskar att vara tillsammans med dig. Dina mjuka läppar, underbara händer och heta kropp tätt emot min. Finns det någon bättre känsla en kärlek för att beskriva något så underbart.
Ditt söta ansikte som tittade på mig och lipade, - lipa lipa kärlekspipa.. Kan inte glömma ditt svar.. - tänk om jag är kär då? *till försvar som vanligt nekade jag och sa bara nej det är du inte* men du svarade åter igen, - Jo tänk om jag är de.. *men åter igen sa jag bara nej, det är du inte* och du gav tillslut upp.. Men jag undrar vad du ville ha sagt med det?
Att kanske efter all den tid som vi har spenderat tillsammans så kanske du är berädd att försöka med mig? *inget skulle göra mig gladare* ...då kan vi snacka om att sväva på rosa moln...
Medans jag skriver de här så saknar jag dig otroligt mycket, varje sekund utan dig känns som en evighet.. Kan knappt vänta tills jag får hålla om dig igen, smeka din vackra kropp, känna dina läppar emot mina, dina andetag mot min hud...
Vaknade inatt med tårar som rann ner för mina kinder, det gjorde ont att vakna upp utan dig, längtar efter att få vakna upp brevid dig igen.. kanske nästa gång som vi sa *ler*... Hoppas nästa gång blir snart, otroligt snart.. Saknar dig hjärtat!
Vi har kanske inte haft den bästa relationen men jag älskar dig mer än jag någonsin kommer våga erkänna för både dig och mig själv.. Men jag älskar dig obeskrivligt mycket C. Hjärtat!
Himlen kan vänta.
...när jag väl loggar in och ska försöka få fram några ord för att förklara hur jag känner så blir det totalt stopp. Finns ingenting vettigt att skriva, inga ord som kan förklara hur jag känner mig just nu, bara tårar.. tårar och åter tårar.
God jul, eller vad ska man säga, årets julklapp blev åter igen ett cancer besked... så det var ju åter igen en kul jul, börjar tyvärr bli en tradition när det gäller oss i familjen Fridén....
Igår den nittonde december fick jag veta att min mormor har cancer, igen, men den här gången är det i vänster njure, tredje gången gilt eller vad ska man säga. När beskedet kom fanns det inga ord att säga, det enda som fyllde mig var en tung känsla, en oro, ett svek, att åter igen behöva gå igenom något så hemskt som man redan har gått igenom tre gånger innan, varför en fjärde gång? Klumpen som finns i bröstet, ångesten som sakta växer sig starkare och starkare, blev ännu större, trycket jag känner i bröstet för ångesten som tar sån plats går inte att beskriva. Jag är nitton år, och har redan behövt gå igenom tre olika cancerbesked. Låter det på något sätt rättvist för dig? Och den där jävla Gud som alla religiösa jävlar tror på, vem fan är han, vad har vi gjort för att förtjäna något sånthär? Kan någon idiot svara på den frågan!! Jag blir så jävla arg men samtidigt så orkar jag inte reagera utåt... Och det jobbigaste är inte att det är fjärde gången, nej nej, utan att mormor inte ens är säker på om hon tänker kämpa, om hon tänker gå igenom en operation..
Samtidigt som hon sa den frasen så gav jag någonstans upp. Kampen att kämpa vidare kändes så otroligt långt borta, att jag inte ens orkar försöka längre. Varför ska jag försöka när ingen annan gör det..Jag känner mig tom, medvetslös, jag vet ärligt inte hur det känns att vara glad längre. Alla dessa besök på sjukhus, all den här väntan, allt jävla helvete som man måste gå igenom, är det ett skämt på något sätt? Ska en människa behöva gå igenom så jävla mycket skit.. helt jävla sanslöst... När jag somnade på eftermiddan hoppades jag att allt bara hade varit en dröm när jag vaknade, men sån tur hade man ju inte.. usch jag vill bara sova så jag inte känner av ångesten. Så jag inte känner av smärtan som finns i min kropp.. när tar egentligen den här mardrömmen slut..?
