Himlen kan vänta.
...när jag väl loggar in och ska försöka få fram några ord för att förklara hur jag känner så blir det totalt stopp. Finns ingenting vettigt att skriva, inga ord som kan förklara hur jag känner mig just nu, bara tårar.. tårar och åter tårar.
God jul, eller vad ska man säga, årets julklapp blev åter igen ett cancer besked... så det var ju åter igen en kul jul, börjar tyvärr bli en tradition när det gäller oss i familjen Fridén....
Igår den nittonde december fick jag veta att min mormor har cancer, igen, men den här gången är det i vänster njure, tredje gången gilt eller vad ska man säga. När beskedet kom fanns det inga ord att säga, det enda som fyllde mig var en tung känsla, en oro, ett svek, att åter igen behöva gå igenom något så hemskt som man redan har gått igenom tre gånger innan, varför en fjärde gång? Klumpen som finns i bröstet, ångesten som sakta växer sig starkare och starkare, blev ännu större, trycket jag känner i bröstet för ångesten som tar sån plats går inte att beskriva. Jag är nitton år, och har redan behövt gå igenom tre olika cancerbesked. Låter det på något sätt rättvist för dig? Och den där jävla Gud som alla religiösa jävlar tror på, vem fan är han, vad har vi gjort för att förtjäna något sånthär? Kan någon idiot svara på den frågan!! Jag blir så jävla arg men samtidigt så orkar jag inte reagera utåt... Och det jobbigaste är inte att det är fjärde gången, nej nej, utan att mormor inte ens är säker på om hon tänker kämpa, om hon tänker gå igenom en operation..
Samtidigt som hon sa den frasen så gav jag någonstans upp. Kampen att kämpa vidare kändes så otroligt långt borta, att jag inte ens orkar försöka längre. Varför ska jag försöka när ingen annan gör det..Jag känner mig tom, medvetslös, jag vet ärligt inte hur det känns att vara glad längre. Alla dessa besök på sjukhus, all den här väntan, allt jävla helvete som man måste gå igenom, är det ett skämt på något sätt? Ska en människa behöva gå igenom så jävla mycket skit.. helt jävla sanslöst... När jag somnade på eftermiddan hoppades jag att allt bara hade varit en dröm när jag vaknade, men sån tur hade man ju inte.. usch jag vill bara sova så jag inte känner av ångesten. Så jag inte känner av smärtan som finns i min kropp.. när tar egentligen den här mardrömmen slut..?
