-Säg inte att du förstår...
Du finns inte alltid här för att stötta mig eller hjälpa mig. Kan du förstå hur mycket du har sårat mig, hur tiden inte läker alla sår. Det finns saker som man inte glömmer, minnen som inte kan raderas. Det här är bara ett av dom.
Du lämnade mig ensam, hur fan kunde du göra det..? Hur kan man lämna någon som står på kanten till att hoppa, vad tänker man med då. Jag är ingen ängel, jag gör inte alltid rätt, vi har båda brister det vet både jag och du, men för i helvete, när ska du förstå att livet inte är enkelt för oss. Vi har delat mycket men nu slutar jag att dela med mig. Du har själv sagt att du inte vill lyssna, så varför ska jag dela med mig av någonting till dig, du är inte värd de. Säg inte att jag bara klagar helatiden, jag har all rätt i världen att klaga, att må dåligt, jag behöver någon som kan stötta mig i allt, men jag har fan inte hittat den personen, och kommer nog inte göra det heller, garanterat inte i dig!
Säg inte att du vet eller förstår vad jag går igenom. Jag har inte bett om din sympati, det enda jag har velat är att du ska lyssna, finnas, prata, ge mig råd, eller åtminstånde låta mig höra dina tankar om saker jag berättar om. Inte ens de kan du erbjuda mig längre, va fan är det för vänner jag har.. Varför ska det behöva hända något dåligt för att man ska förstå vilka som bryr sig och vilka som inte gör de.. Livet är ingen lek, man lever en gång och till vilken nytta när man inte ens har en enda vän som man kan prata om allt med. Vad fan är meningen då?
En känsla, medkänsla, vet ingen vad det betyder längre, det känns inte som de...
Man går genom livet helt ensam och man har ingen att luta sig mot när det blåser.. Jag behöver en vän, en riktig vän. Fan säg inte att du förstår, vad är de du förstår. - Att jag mår dåligt? Du har ingen aning om vad jag går igenom, och fan... ne jag kan inte skriva mer blir bara så jävla förbannad.....
DRA ÅT HELVETE!
