Att släppa taget..
Satt och tittade på ett gammalt avsnitt av Grey´s Anatomy idag (älsklings serien) och började tänka på begreppet, "att släppa taget"George pappa var på väg att dö och dom skulle bestämma om dom skulle stänga av respiratorn eller inte. Att släppa taget är något som jag borde ha gjort för länge sen. Ibland vill jag bara ge upp, skrika ut att här tar livet slut, sluta kämpa för allt som betyder någonting, stänga in mig i mig själv och bara ge upp, bara släppa taget! Det vore så mycket enklare att bara släppa taget och låta allt annat rulla på, men hur kan jag ge upp nu..hur orimligt vore inte det. Vad lever man för om man slutar kämpa?
Har märkt att rösten i mitt huvud har börjat komma tillbaka, men jag kan inte höra vad den vill längre, men den finns där. Jag tänker mycket på hur livet ser ut, vad jag kämpar för, men ingenting verkar rimligt. Jag strävar efter något som jag ändå inte kan uppnå, glädje. Jag älskar mina vänner, och jag önskar dom kunde förstå, hur mycket lättare allt skulle vara då, men de går ju inte, på samma sätt som jag inte kan förstå dom i allt.. Så där ger jag upp, hur var det du sa, en perfekt människa finns inte, någon som kan ställa upp dygnet runt finns inte, en sann vän finns, men inte någon som kan lova att vara där jämt. Förlåt för allt ont jag har sagt och orsakat.
Verkligheten står stilla. Min verklighet står verkligen stilla, jag kan inte greppa tag om verkligheten längre. Det känns som att jag har fastnat i någon sårts lera och kan inte komma loss, och det finns ingen där som hör mina rop på hjälp, ingen som kan dra mig ur allt det jobbiga. Jag är helt ensam, igen. Molnen på himmlen rör sig, men jag står stilla, vart tog jag vägen.. Varför glömde du mig kvar här, kunde du inte ha tagit mig med dig till något bättre? Förtjänar jag inte mer än det här...Ibland hatar jag dig, men samtidigt älskar jag dig, du är allt men ändå ingenting.. Tårarna tar aldrig slut, hatet och ilskan, vart kommer ångesten ifrån.. Hur kunde det blir såhär, hur kan det göra så ont innuti mig... Det finns så många frågor, men svaret är en gåta.
Jag hatar ordet cancer, jag hatar allt skit som kretsar runt ordet lidande. Varför? Min lilla mamma är sjuk, och jag kan inte göra ett skit för att hjälpa henne, tyvär så känns de som att behandlingarna inte hjälper, jag vet inte, dom säger att de hjälper, men varför är klumpen i magen där. Lilla mamma. Jag älskar dig, det gör ont att säga, ont att le, prata, skratta, gråta... jag orkar inte mer.. Jag lovade dig att aldrig ge upp, att sluta kämpa, men på den fronten, jag vet inte... Om man slutar kämpa har man inget att leva för, men i det här läget vill jag inte kämpa, jag vill ge upp. Att höra mormor säga att - Om du dör, är jag död inom en vecka. Hur jävla kul känns det att höra när man är 19 år och hela ens liv har vänts upp och ner på mindre än ett halvår.. Håll käften kärring! Vet du vad det jobbiga är? Det är att det faktiskt är sant, hon skulle helt ärligt inte bry sig om oss andra, finns inte mamma har hon inget att leva för, det vet vi andra. Och hon har själv erkänt de! Egoistiska jävla kärring, men som vanligt, allt kretsar runt henne. Har alltid gjort och kommer alltid att göra..
