Hur. Var. Vem. Varför?
När började livet och när tog de egentligen slut.. Det känns som att livet tog en annan väg, när allt brast så försvann jag, försvann in bland det mörka.. Hamnade jag under alla ruiner av känslor och förtroenden, eller försvann jag längst vägen..? Jag har ärligt talat tappat bort mig själv. Självsäker, in my ass att jag är! Försöka går ju, men vad håller jag egentligen på med. Det är min tid att må bra, vara glad, skratta inte gråta... men jag saknar mig själv, jag lämnade kvar mig själv där borta i det förflutna. Allt som har hänt, varför var..... varför... vart ska jag ta vägen nu?
- Förlåt mig gumms, jag menade inte att såra dig med det jag sa. Men säg inte att du förstår, säg inte att du alltid finns där för mig, för det gör du inte. När jag har behövt dig som mest så har du svikit, jag vet att jag själv inte har varit någon ängel, men jag försöker, och när jag inte orkar så säger jag till. Och på något sätt har du svikit mig. Du finns här nu och jag älskar dig, men tiden läker inte alla sår, den gör inte det... Men det var aldrig meningen att såra dig, aldrig! "Desamma" Jag förstår vad du menar, men ta inte allt så bokstavligt!
Sen, lilla mamma, det gör så ont att se dig! Jag beundrar dig, att le fast hela världen är emot en, hur orkar man det. Du är den starkaste i världen, jag vet att jag har svikit, gömt mig undan från världen.. men jag är inte lika stark som du är mamma. Livet är inte lätt för mig, och jag börjar tvivla på mig själv igen.. Det jobbiga och hemska tar ju aldrig slut, mitt hjärta värker, det gör så ont att veta hur dåligt du mår. Tar behandlingarna aldrig slut, alla cellgifter och operationen är över, men nu är det strålning, elva behandlingar är över, men flera står på listan.. Hur klarar en människa av allt ensam, för oavsätt hur många vi är runtomkring så är du ensam och du kämpar, som ingen annan. - Jag är stolt över dig, skäms inte över dig!
Det finns så otroligt mycket mer att säga men jag vet inte hur jag ska klara av det utan att deppa ihop totalt, alla känslor som snurrar runt i magen på mig. Smärtan av hur ont allt gör, hur jobbigt allt känns, hur orkar man. Jag ska inte tycka synd om mig själv, för det är inte jag som går igenom allt, det är du mamma... men jag orkar faktiskt inte kämpa längre.. Det var aldrig meningen... aldrig!
