confused.
Det var aldrig meningen att jag skulle känna såhär.
För en tid sen trode jag att allt var möjligt, att ingenting kunde kännas värre än saknaden av en annan människa. Men jag hade fel. Tankarna och känslorna om att sakna någon är ingenting i jämförelse med mitt liv. Hur klarar jag egentligen en dag i verkligheten, hur orkar jag resa mig upp på morgonen när jag vet hur mitt liv ser ut? Svaret på den frågan är enkelt, det gör jag helt enkelt inte. Att gråta sig till sömns varje kväll är ingenting, men att ständigt veta att det inte är någon mardröm är skrämmande. Jag vet att mitt liv ser ut såhär, att det kommer ta tid innan allt blir bra, om det ens blir bra. Tiden läker alla sår, den återkommande meningen i mina blogg-inlägg, men jag undrar om det faktiskt stämmer. Tiden står garanterat inte stilla, oavsett hur omedveten jag är om omvärlden så står inte tiden stilla bara för att jag gör det. Tragist eller hur? Men när ska verkligheten hinna ikappa, den är på god väg, jag kan känna hur den flåsar mig i naken, känna en hand som sträcker sig mot min axel som bara vill ta tag i mig och göra mig medveten om att livet inte är en dans på rosor. Men det vet jag redan, tro de eller ej!
Om du kunde inse hur mycket jag hade behövt dig i mitt liv nu, men det kan du aldrig föreställa dig. Genom allt som har hänt i mitt liv så har du varit den som jag har mått bra med. Du har fått mig att må bra, att glömma bort min verklighet mer än du kan ana, det har varit en befrielse att få vara med dig. Men den tiden är slut, då stod tiden stilla, men det gör den inte längre, nu rullar allting på som att vi aldrig har känt varandra. Helt plötsligt blev vi totala främlingar, två personer som aldrig har känt varandra, som aldrig kommer att känna varandra. Men oavsett hur mycket jag vill ha dig i mitt liv så fungerar det inte. Du har aldrig ställt upp för mig när jag har behövt dig. Du kan inte säga motsattsen, för vart fanns du när min mamma opererades, när jag totalt bröt ihop, hur allt bara rasade i mitt liv, vart fanns du då? När jag behövde dig som mest. Du fanns inte där. Hur mycket du än säger att du bryr dig så har du aldrig visat de, aldrig när jag verkligen har behövt dig. En komplimang är inte att bry sig. Ett förlåt löser ingenting, du kan inte fixa mitt brustna hjärta, du har sårat mig mer än du kan ana... Men nu släpper jag taget, jag kan inte sitta och älta allt som har hänt, du har ditt liv och jag mitt, och möts vi någon dag så fine, då gör vi de, men jag tänker inte sitta och ha dig i mina tankar mer.. Det räcker nu. Det är ett avslutat kapitel, Du är ett avslutat kapitel.
