Min verklighet...din mardröm.
Nu börjar verkligheten att knappa in..jag kan känna hur mina hälar blir trampade av någon bakifrån, hur någon försöker att sakta ner mitt liv och ta tag i mig, som tänker säga att verkligheten inte är den du tror....
- Allt händer faktiskt på riktigt, livet går vidare, det märks.. med eller utan dig!
Men någonstans önskade jag att allt bara var en dröm. Och jag vill fortfarande vakna upp ur den här mardrömmen, men tyvärr är det här min verklighet..och hur svårt det än är så är det bara att kämpa vidare.. med eller motgångar.
Igår kändes allt jobbigt igen, mormor blir bara sämre och sämre, och jag pallar verkligen inte det här igen..
JAG HATAR CANCER! VARFÖR SKA JUST MIN FAMILJ DRABBAS AV ALLT!!!?? JAG ORKAR INTE MER!!
Har varit på kyrkogården idag.. men innan vi åkte dit köpte vi lite blommor som vi planterade, mamma tog mig åt sidan - Mormor ser aldeles likblek ut, jag tror att cancern är tillbaka, i hela magen...KAN DU ANA HUR ONT DE GJORDE ATT HÖRA DET DÄR? som att du bryr dig.... men iaf så åkte vi till kyrkogården för att plantera lite blommor, det kändes både jobbigt och som en lättnad att komma dit.. Jag stod länge vid lunden och tittade, där vill mormor begravas, bara tanken på att hon inte finns... det gick inte... som tur va kunde jag skylla på att de blåste och på förkylningen när tårarna kom krypandes fram ur ögonvrån.... Vi gick runt ganska länge och tittade på alla i släkten som ligger där, och mina tankar hamnade på alla andra människor runtomkring mig, jag menar det är märkligt hur snabbt någonting kan förändras, hur livet kan glida genom fingrarna på några sekunder.. Jag undrar om du kan förstå den känslan, hur klumpen i magen helt plötsligt blev ännu hårdare och hatet större än någonsin, jag undrar om du kan förstå mig?
- Allt händer faktiskt på riktigt, livet går vidare, det märks.. med eller utan dig!
Men någonstans önskade jag att allt bara var en dröm. Och jag vill fortfarande vakna upp ur den här mardrömmen, men tyvärr är det här min verklighet..och hur svårt det än är så är det bara att kämpa vidare.. med eller motgångar.
Igår kändes allt jobbigt igen, mormor blir bara sämre och sämre, och jag pallar verkligen inte det här igen..
JAG HATAR CANCER! VARFÖR SKA JUST MIN FAMILJ DRABBAS AV ALLT!!!?? JAG ORKAR INTE MER!!
Har varit på kyrkogården idag.. men innan vi åkte dit köpte vi lite blommor som vi planterade, mamma tog mig åt sidan - Mormor ser aldeles likblek ut, jag tror att cancern är tillbaka, i hela magen...KAN DU ANA HUR ONT DE GJORDE ATT HÖRA DET DÄR? som att du bryr dig.... men iaf så åkte vi till kyrkogården för att plantera lite blommor, det kändes både jobbigt och som en lättnad att komma dit.. Jag stod länge vid lunden och tittade, där vill mormor begravas, bara tanken på att hon inte finns... det gick inte... som tur va kunde jag skylla på att de blåste och på förkylningen när tårarna kom krypandes fram ur ögonvrån.... Vi gick runt ganska länge och tittade på alla i släkten som ligger där, och mina tankar hamnade på alla andra människor runtomkring mig, jag menar det är märkligt hur snabbt någonting kan förändras, hur livet kan glida genom fingrarna på några sekunder.. Jag undrar om du kan förstå den känslan, hur klumpen i magen helt plötsligt blev ännu hårdare och hatet större än någonsin, jag undrar om du kan förstå mig?
Kommentarer
Trackback
