6 September -08
Alla letar alltid efter någonting i livet... mitt största mål, som jag fortfarande kan känna att jag letar efter är glädje, att få må bra, att kunna le utan att behöva låtsas.. vad mer skulle jag kunna begära?
Dagarna rullar på, sakta men säkert. Det var skönt att träffa dig C. fast de va så otroligt längesen. Någonstans djupt där inne så hade jag saknat dig ganska mycket, att se dig kliva av bussen, fan va nervös jag va, herregud jag har träffat människan förut va de enda som snurrade i mitt huvud.... men det va skönt att få vara med dig =) och nu saknar jag dig, men ja kan inte säga de, inte högt, mina känslor för dig är inte dem samma längre, förlåt, men ja kan inte hjälpa de. Ja vill inte ge mig in på samma spår igen, de måste gå att ta en annan väg, en väg förbi allt de gammla, en väg där vi kan mötas halvvägs och förstå varandra på ett helt annat sätt. Det måste gå. Det bara måste.
Jag förstår inte varför jag alltid förstör allting, saknar dig så mycket K. för mkt! Hatar att jag aldrig kan träffa dig, eller att du aldrig har tid för mig. Jag älskar dig, så otroligt mycket, det går inte att förklara. Saknar dom dagarna vi hade tillsammans, allt som vi har upplevt tillsammans, saknar det verkligen, hoppas att jag kan få uppleva dem igen, snart. "Jag älskar dig för du är min tjej" Du kommer alltid att betyda mest älskling, alltid, kommer alltid att älska dig mest i världen <33. Önskar att du kunde vara en större del av mitt liv än vad du redan är. Ibland önskar jag att allt va som förut, att jag kunde hålla om dig om nätterna, ringa dig och prata om allt oavsett vilken tid på dygnet.. Men allt förändras, men jag vill att du ska veta att jag alltid finns här för dig K. när du än behöver mig så kommer jag alltid finnas här för dig, älskar dig förevigt <33
Hemma känns allt som vanligt, om inte värre. Mormor hostar bara mer och mer och ser ut som ett lik, hur fan kan en människa som har varit så levande plötsligt bara försvinna... ja hatar att se henne såhär, orkar inte.. Jag ger upp när de gäller att tro, ja vet man föd och man dör, men de går inte att sätta sig in i det just nu, ja vet allt dedär men jag kan inte acceptera de, det går bara inte! Jag vill inte acceptera de, kan inte och vill inte... Det enda hon gör är att sova helatiden. Och ja stänger bara in mig i rummet, jag orkar inte se henne må som hon gör, det går inte att förklara. Hur ska jag kunna minnas henne som hon va förut när jag inte ens kommer ihåg hur de låter när hon skrattar? Hur kan man minnas en person som har varit borta så länge. Det går inte.
Mamma mår inte så bra hon heller, hjärtat känns konstigt och både hon och jag är oroliga över besöket inför den undersökningen som förändrade våra liv helt. Och självklart så vet mormor inget, de skulle hon inte orka. Jag vet inte vad jag gör om det händer igen, det klarar jag inte av, inte en gång till. Jag orkar inte börja om på noll, vi är framme vid mål nu, jag tänker inte kämpa mig igenom samma sak en gång till, det får bara inte hända igen... Då är jag säker på att jag kommer krypa ner i mitt svarta hål och inte komma upp igen. Och ja kan lika gärna stanna där, varför vara på topp när allt går åt helvete? Varför ger vi bara inte upp.... ?
