SLtf.BloGG.se

"Att se dina tårfylda ögon som stirrade in i spegeln och på något sätt försökte du ändå att le. Att le och titta på mig, för att säga att allt är okej, det kommer att bli bra, vi måste vara starka."

Men jag kan inte släppa den blicken, dina ögon som fastnade på den dumma peruken, varför ska du behöva gå igenom det här? Att behöva sitta där och se dig prova olika peruker, det gjorde ont i mig, men att följa med dig var det ingen tvekan om, du är min mamma, och en mamma, man får bara en chans, du har alltid varit bäst och alltid varit det bästa i mitt liv. Det senaste året har vi kommit varandra närmare än någonsin, och jag hoppas att du alltid känner att vad som än händer så kommer jag alltid att stå bakom dig, hur du än mår så kommer jag att finnas där. När du inte längre orkar så lovar jag dig att jag ska kämpa för dig me, tänker aldrig ge upp!

"Ovsätt vad du hade blivit här i livet, hade jag på ett eller annat sätt funnits vid din sida. Du betyder allt för mig! Älskar dig gränslöst mycket! Kan inte tänka mig ett liv utan dig, kommer alltid att finnas vid din sida. Finns ingen bättre mamma än du."

Du är stark, det vet jag, men samtidigt ser jag i dina ögon hur tårarna kämpar för att inte rinna ner för dina kinder. Smärtan i din blick hugger som en kniv i bröstet på mig, du förtjänar inte det här, jag förtjänar inte det här. Men du försöker att hålla dig stark. Efter dagens operation så står du ändå på benen, du ler och du orkar vara med på det mesta, vilket du inte kommer att orka senare när alla behandligar kommer igång. Känns obehagligt att se kanylen som sitter över ditt bröst, som går igenom huden på undersidan, smärtan att veta vad du måste gå igenom är för hemsk. Ingen jag känner kan säga att dom förstår, inte ens en enda känsla. Dom kan bara finnas där och veta i bakhuvudet att jag mår dåligt, att jag har ett helvete. Stå där och se på, men endå vara så blinda.

"Jag älskar mina vänner, för att dom bryr sig, för att dom finns här, för att dom lyssnar, för att dom pratar med mig, för att dom försöker, för att dom inte sviker när jag behöver dom som mest, för att dom är dom. Vad jag däremot hatar är att dom är glada, varför ska jag vara den som behöver gå igenom det här, och varför finns det ingen som förstår, känner som jag, gråter sig till sömns varje kväll, plågas varje gång dom ser sin mamma, har skuldkänslor för att göra något som kan skada, försöker kämpa vidare med livet fast allt bakom en rasar samma. Jag erkänner, jag behöver hjälp, för jag kommer inte klara det här själv, men att våga be om hjälpen är en annan sak, jag kan erkänna för mig själv att jag behöver hjälp men inte för någon annan. Och alla dom som försöker bevisa att dom älskar mig och bryr sig om mig, ni måste förstå att jag behöver tid för mig själv, snälla pussa inte på mig, krama inte om mig om jag inte själv kommer fram för en kram, jag är väldigt känslig just nu och jag behöver inte alla som klänger på mig, eller skrattar och mår bra, dra åt helvete, helt seriöst, jag hatar att ni andra mår bra, att inte jag kan få skratta på riktigt, att jag helatiden måste låtsas vara glad, le det där jävla falska leendet, när jag i själva verket bara vill gråta."

Behandligen som börjar i morgon, den dumma behandligen som börjar i morgon, cellgifter och ännu mer sorgsna ansikten som kommer synas varje dag, hur ska jag klara av att se dig när du mår dåligt? Hur ska jag kunna vara stark, när jag fysikst är på botten. För vart kommer orken ifrån, orken att stå upp, orken att andas, orken att vakna upp på morgonen, orken att finnas till? Den är den där lilla kämpen i mig, för inte fan är han stor, men det är han som får mig att orka, för ger jag upp, så ger du upp. Vi kan inte ge upp. Det finns inga garantier i livet, och det finns fan inget som heter Gud, vem fan är han, en mes som inte kan göra folk lyckliga, Gud kan dra åt helvete om han finns, för varför skulle han annars göra såhär?

Orkar inte ens skriva mer just nu, orden tar aldrig slut...

Då var det dags, nu är vi framme på kanten till allt det mörka, för på onsdag eller tisdag börjar allt helvete, då sätter behandligen igång.. I morgon åker vi och fixar det sista innan en lång och jobbig period börjar.. En lång och jobbig period med smärta, tårar, oro, tankar, tvivel, samtal, behandlingar, tester och sjukhusbesök...
Idag håller jag nog på att falla isär, vill bara blunda, hålla andan och försvinna just nu, precis som i Martin Stenmarcks låt "100 År från nu" för den stämmer så väl in på hur jag mår just nu..
Tankarna och alla samtal om allt som kommr hända gör för ont, vill bara stänga in mig i ett mörkt rum, sluta exictera, skrika högt, få ut allt, gråta tills jag inte kan andas längre och kämpar för att få luft för att inte svimma av.. Varför kan inte allt bara bli bra igen?

Hur fan ska jag klara det här? Kommer allt att bli bra igen? Kan du lova mig att allt blir som vanligt igen? Nej det kan du inte, för ingenting kommer bli som förut igen..
- VARFÖR KAN DU INTE FÖRSTÅ HUR DÅLIGT JAG MÅR, OCH HUR MYCKET JAG ÖNSKAR ATT DU KUNDE FÖRSTÅ SMÄRTAN INOM MIG!!! Allt känns som en evig dimma, för hur ska jag kunna klara av att se dig må sämre än du redan gör? Hur ska jag kunna vakna upp och vara glad, när jag vet att du mår dåligt? Hur kan livet gå vidare när allt runtomkring står stilla? Hur kan jag säga att jag älskar dig, utan att låta känslorna ta över? När kommer jag kunna le och skratta igen, utan att det ska vara ett falskt leende, eller ett falskt skratt? Allt känns så oendligt långt bort just nu.. Ångesten, rädslan, oron, tårarna, smärtan, tankarna inom mig tar över, kan inte tänka klart och behöver verkligen stöd utifrån, men hur får man det när ingen förstår? För hur många vänner kommer att finnas kvar efter det här, när jag behandlar dom som skit, tänker bara på mig själv, jävla egoist är vad jag är.. Så tyck inte synd om mig, för jag är inte värd det!

Men vi ska klara det här tillsammans mamma, jag tänker finnas här för dig förevigt, när du än behöver mig så kommer jag ställa upp. Hur jobbigt det än kommer vara så ska jag följa med dig på behandlingarna, stötta dig när du inte själv orkar gå, skratta, le, äta, tänka, prata.. Du är allt för mig, och jag älskar dig enormt mycket, det finns inte ord för vad du betyder för mig! Än så länge finns det hopp kvar inom mig, och med all kraft och all styrka som jag har kvar, så ska jag hjälpa dig, du får inte ge upp, och du får inte lämna mig.. Tar du steget ut från kanten, så kommer jag att finnas där nere för att ta emot dig. Om du skulle lämna den här världen så kommer du inte behöva vara ensam länge, för jag klarar mig inte utan dig, lämnar dig aldrig! 
"Mamma är ändå mamma och hon är det bästa som finns!"

- Om du bara viste hur svårt det här är för mig, tårar som rinner ner för mina kinder...
En smärta du aldrig kommer förstå, så säg fan inte att jag inte förstår!

Har du haft den där känslan, att helt plötsligt vända sig om, och känna att allt du har byggt upp rasar? Att känslorna inom dig svämmar över, att du aldrig har känt såhär förut, att du inte vet vart du ska ta vägen, eller vem du ska vända dig till när du ligger i mörkret och gråter tills du skakar, eller inte kan andas längre, har du haft självmordstankar, att livet inte är värt att leva när det händer någon sånt här, att ingenting är värt det här, att du ångrar att du ens blev född?
Den känslan kommer ofta, ena stunden står man där, lycklig och glad. Men i nästa sekund vänder man sig om och ser hela världen rasa samman mitt framför ögonen på en.. Hjärtat hamnar i halsgropen och du kan inte ens skrika för det gör så fruktansvärt ont i dig. Och att veta att ingen förstår. Den känslan kommer allt för ofta, och ju mer man tänker på det, ju obehagligare blir det..
Saknad, tårarna, ensamhet, oron, trötthet, längtan, värmen, tankarna, orden, sveket, vänskapen, kärleken, och känslan är bara några ord som känns mörka inom mig..

Genom allt som händer just nu, så känner jag mig så älskad, men ändå så ensam, orden "Du kommer aldrig förstå vad jag går igenom" ekar i mitt huvud om och om igen. Och det stämmer, för du kan aldrig ana vad jag går igenom, för inte ens jag själv klarar av att förstå och ännu mindre att gå igenom det. Skuldkänslor för att inte finnas till, rädslan för att bli lämnad ensam, oron att allt bara ska gå åt helvete, kärleken som känns förevigt starkare, tårarna som delas ut tillsammans med känslan att hålla modet uppe, att kämpa, kraften som behövs för att gå vidare, smärtan att klara allt ensam, att våga be om hjälp, det finns inte. Tankarna om något övernaturligt bleknar, finns hjälpen där, har du alla svaren på mina frågor? Kan du lova mig att allt blir bra igen? Kan du finnas här för mig när jag behöver dig som mest, eller prioriterar du andra saker innan mig? Kan jag ringa dig när som hellst och alltid veta att du kommer finnas där och lyssna på mina tankar och höra mina tårar som rinner ner för mina kinder? Kommer du vara den som alltid älskar mig, oavsätt hur illa jag behandlar dig genom den här svåra tiden? Kan du verkligen lova mig att allt blir bra? Att du kan säga att du älskar mig, genom allt? Kan du verkligen göra det?