SLtf.BloGG.se

HUR KAN MAN TAPPA ORKEN ATT ANDAS...?

..om du bara kunde inse.

Satt och tittade på ett gammalt avsnitt av Grey´s Anatomy idag (älsklings serien) och började tänka på begreppet, "att släppa taget"George pappa var på väg att dö och dom skulle bestämma om dom skulle stänga av respiratorn eller inte. Att släppa taget är något som jag borde ha gjort för länge sen. Ibland vill jag bara ge upp, skrika ut att här tar livet slut, sluta kämpa för allt som betyder någonting, stänga in mig i mig själv och bara ge upp, bara släppa taget! Det vore så mycket enklare att bara släppa taget och låta allt annat rulla på, men hur kan jag ge upp nu..hur orimligt vore inte det. Vad lever man för om man slutar kämpa?

Har märkt att rösten i mitt huvud har börjat komma tillbaka, men jag kan inte höra vad den vill längre, men den finns där. Jag tänker mycket på hur livet ser ut, vad jag kämpar för, men ingenting verkar rimligt. Jag strävar efter något som jag ändå inte kan uppnå, glädje. Jag älskar mina vänner, och jag önskar dom kunde förstå, hur mycket lättare allt skulle vara då, men de går ju inte, på samma sätt som jag inte kan förstå dom i allt.. Så där ger jag upp, hur var det du sa, en perfekt människa finns inte, någon som kan ställa upp dygnet runt finns inte, en sann vän finns, men inte någon som kan lova att vara där jämt. Förlåt för allt ont jag har sagt och orsakat. 

Verkligheten står stilla. Min verklighet står verkligen stilla, jag kan inte greppa tag om verkligheten längre. Det känns som att jag har fastnat i någon sårts lera och kan inte komma loss, och det finns ingen där som hör mina rop på hjälp, ingen som kan dra mig ur allt det jobbiga. Jag är helt ensam, igen. Molnen på himmlen rör sig, men jag står stilla, vart tog jag vägen.. Varför glömde du mig kvar här, kunde du inte ha tagit mig med dig till något bättre? Förtjänar jag inte mer än det här...Ibland hatar jag dig, men samtidigt älskar jag dig, du är allt men ändå ingenting..  Tårarna tar aldrig slut, hatet och ilskan, vart kommer ångesten ifrån.. Hur kunde det blir såhär, hur kan det göra så ont innuti mig... Det finns så många frågor, men svaret är en gåta.

Jag hatar ordet cancer, jag hatar allt skit som kretsar runt ordet lidande. Varför? Min lilla mamma är sjuk, och jag kan inte göra ett skit för att hjälpa henne, tyvär så känns de som att behandlingarna inte hjälper, jag vet inte, dom säger att de hjälper, men varför är klumpen i magen där. Lilla mamma. Jag älskar dig, det gör ont att säga, ont att le, prata, skratta, gråta... jag orkar inte mer.. Jag lovade dig att aldrig ge upp, att sluta kämpa, men på den fronten, jag vet inte... Om man slutar kämpa har man inget att leva för, men i det här läget vill jag inte kämpa, jag vill ge upp. Att höra mormor säga att - Om du dör, är jag död inom en vecka. Hur jävla kul känns det att höra när man är 19 år och hela ens liv har vänts upp och ner på mindre än ett halvår..  Håll käften kärring! Vet du vad det jobbiga är? Det är att det faktiskt är sant, hon skulle helt ärligt inte bry sig om oss andra, finns inte mamma har hon inget att leva för, det vet vi andra. Och hon har själv erkänt de! Egoistiska jävla kärring, men som vanligt, allt kretsar runt henne. Har alltid gjort och kommer alltid att göra..

Du finns inte alltid här för att stötta mig eller hjälpa mig. Kan du förstå hur mycket du har sårat mig, hur tiden inte läker alla sår. Det finns saker som man inte glömmer, minnen som inte kan raderas. Det här är bara ett av dom.
Du lämnade mig ensam, hur fan kunde du göra det..? Hur kan man lämna någon som står på kanten till att hoppa, vad tänker man med då. Jag är ingen ängel, jag gör inte alltid rätt, vi har båda brister det vet både jag och du, men för i helvete, när ska du förstå att livet inte är enkelt för oss. Vi har delat mycket men nu slutar jag att dela med mig. Du har själv sagt att du inte vill lyssna, så varför ska jag dela med mig av någonting till dig, du är inte värd de. Säg inte att jag bara klagar helatiden, jag har all rätt i världen att klaga, att må dåligt, jag behöver någon som kan stötta mig i allt, men jag har fan inte hittat den personen, och kommer nog inte göra det heller, garanterat inte i dig!

Säg inte att du vet eller förstår vad jag går igenom. Jag har inte bett om din sympati, det enda jag har velat är att du ska lyssna, finnas, prata, ge mig råd, eller åtminstånde låta mig höra dina tankar om saker jag berättar om. Inte ens de kan du erbjuda mig längre, va fan är det för vänner jag har.. Varför ska det behöva hända något dåligt för att man ska förstå vilka som bryr sig och vilka som inte gör de.. Livet är ingen lek, man lever en gång och till vilken nytta när man inte ens har en enda vän som man kan prata om allt med. Vad fan är meningen då?

En känsla, medkänsla, vet ingen vad det betyder längre, det känns inte som de...
Man går genom livet helt ensam och man har ingen att luta sig mot när det blåser.. Jag behöver en vän, en riktig vän. Fan säg inte att du förstår, vad är de du förstår. -  Att jag mår dåligt? Du har ingen aning om vad jag går igenom, och fan... ne jag kan inte skriva mer blir bara så jävla förbannad.....

DRA ÅT HELVETE!

När började livet och när tog de egentligen slut.. Det känns som att livet tog en annan väg, när allt brast så försvann jag, försvann in bland det mörka.. Hamnade jag under alla ruiner av känslor och förtroenden, eller försvann jag längst vägen..? Jag har ärligt talat tappat bort mig själv. Självsäker, in my ass att jag är! Försöka går ju, men vad håller jag egentligen på med. Det är min tid att må bra, vara glad, skratta inte gråta... men jag saknar mig själv, jag lämnade kvar mig själv där borta i det förflutna. Allt som har hänt, varför var..... varför... vart ska jag ta vägen nu?

- Förlåt mig gumms, jag menade inte att såra dig med det jag sa. Men säg inte att du förstår, säg inte att du alltid finns där för mig, för det gör du inte. När jag har behövt dig som mest så har du svikit, jag vet att jag själv inte har varit någon ängel, men jag försöker, och när jag inte orkar så säger jag till. Och på något sätt har du svikit mig. Du finns här nu och jag älskar dig, men tiden läker inte alla sår, den gör inte det... Men det var aldrig meningen att såra dig, aldrig! "Desamma" Jag förstår vad du menar, men ta inte allt så bokstavligt!

Sen, lilla mamma, det gör så ont att se dig! Jag beundrar dig, att le fast hela världen är emot en, hur orkar man det. Du är den starkaste i världen, jag vet att jag har svikit, gömt mig undan från världen.. men jag är inte lika stark som du är mamma. Livet är inte lätt för mig, och jag börjar tvivla på mig själv igen.. Det jobbiga och hemska tar ju aldrig slut, mitt hjärta värker, det gör så ont att veta hur dåligt du mår. Tar behandlingarna aldrig slut, alla cellgifter och operationen är över, men nu är det strålning, elva behandlingar är över, men flera står på listan.. Hur klarar en människa av allt ensam, för oavsätt hur många vi är runtomkring så är du ensam och du kämpar, som ingen annan. - Jag är stolt över dig, skäms inte över dig!

Det finns så otroligt mycket mer att säga men jag vet inte hur jag ska klara av det utan att deppa ihop totalt, alla känslor som snurrar runt i magen på mig. Smärtan av hur ont allt gör, hur jobbigt allt känns, hur orkar man. Jag ska inte tycka synd om mig själv, för det är inte jag som går igenom allt, det är du mamma... men jag orkar faktiskt inte kämpa längre.. Det var aldrig meningen... aldrig!