tystnaden

Sekunder, minuter, timmar.
Nu har det gått flera dagar, rösten är inte längre där, misstankarna om att någonting är fel börjar komma fram.
Jag orkar inte prata.
De senaste dagarna har jag försökt att sova, glömma bort att livet faktiskt är så hemskt som det är. Men när jag bara sover så slutar jag att prata. Då märks det, att jag inte mår bra, att jag befinner mig någon annanstans. Sekunderna blir till minuter, minuterna blir till timmar, timmarna blit till dagar, dagar av tystnad.
Men jag orkar inte längre, jag vill inte prata, jag vill bara att allt ska bli bra igen.
Allt beror inte bara på det som händer hemma, utan även som ni båda sa här om dagen, att jag saknar honom, saknar honom så fruktansvärt mycket. Vill bara få träffa honom, krama honom och aldrig släppa taget. Men som det känns nu kommer det inte hända på ett tag, men när det händer, kommer no tårarna att krypa fram.

Ge mig honom, ge mig allt. Livet är inte värt något utan honom.
"Mamma jag älskar dig, men jag orkar inte mer, jag vill gråta i din famn, Mamma jag älskar dig, men jag känner mig så trött jag vill somna i din famn, i din famn."

# 87

Hur kan det göra så fruktansvärt ont att sakna dig. Tänker på dig helatiden och kan inte sluta undra om du tänker på mig, saknar du mig alls? Allt blev så fruktansvärt fel, och nu är jag ensam igen. Det gör så ont att tänka mig mitt liv utan dig, jag saknar dig så det gör ont i hela kroppen. Jag är inte samma person längre, orkar inte äta, prata, skratta, ingenting spelar någon roll längre, för utan dig känns allting fel.

Det finns så mycket att säga men så många känslor som inte går att förklara, och allt jag vill är att det ska vara bra igen. Varför gjorde jag inte anourlunda, alla gör misstag, det vet både du och jag, men att ge upp det vi hade tillsammans, varför?

RSS 2.0