..
tankar..
Om någon sa till mig att kärleken är det största i en människas liv, så vet jag inte hur jag skulle reagera.
Kärlek är någonting som alla behöver och vill ha, men kärlek kommer i många former. En kärlek ska man inte behöva kämpa för att få, en kärlek ska komma automatiskt och helt plötsligt. En kärlek ska vara något stort, men inte det största i en människas liv.
Smärta, ångest eller oro ska inte heller vara det största i en människas liv. Men tyvär så är det just dom tre känslorna som får mig att känna mig vid liv just nu. Man sviker, kämpar, förlorar, men ger inte upp. Eller gör man? Tillslut så har man kämpat så hårt och så länge att man inte orkar andas längre. Så känns det verkligen nu, det gör ont att andas, att finnas till, att exictera. Det gör ont.
Och saknaden. Saknaden gör ont. Det finns mycket att sakna, att älska, att kämpa för, att hoppas på. Jag vet, livet går inte under bara för att man mister något eller någon. För det finns alltid minnen, minnen som får en att sväva iväg, kanske på de rosa små molnen. Minnen som finns kvar resten av livet.
Och personer att älska, saker att minnas, att skratta åt, att le. Det största i en människas liv kanske är kärleken, men inte till en annan människa utan till sig själv. Att lära sig att älska sig själv är aldrig lätt, att bygga upp sitt liv är inte lätt, men någonstans kanske man kan lära känna sig själv och genom det lära sig vad kärlek egentligen är.
För utan kärlek så dör vi, vi torkar ut och försvinner. Vem kommer ihåg oss om det aldrig fanns någon att älska oss? Vem kommer ihåg dig när du inte hade någon. Tänk på det. Lär dig att älska dig själv innan du älskar någon annan.
Du är aldrig ensam.
Kärlek är någonting som alla behöver och vill ha, men kärlek kommer i många former. En kärlek ska man inte behöva kämpa för att få, en kärlek ska komma automatiskt och helt plötsligt. En kärlek ska vara något stort, men inte det största i en människas liv.
Smärta, ångest eller oro ska inte heller vara det största i en människas liv. Men tyvär så är det just dom tre känslorna som får mig att känna mig vid liv just nu. Man sviker, kämpar, förlorar, men ger inte upp. Eller gör man? Tillslut så har man kämpat så hårt och så länge att man inte orkar andas längre. Så känns det verkligen nu, det gör ont att andas, att finnas till, att exictera. Det gör ont.
Och saknaden. Saknaden gör ont. Det finns mycket att sakna, att älska, att kämpa för, att hoppas på. Jag vet, livet går inte under bara för att man mister något eller någon. För det finns alltid minnen, minnen som får en att sväva iväg, kanske på de rosa små molnen. Minnen som finns kvar resten av livet.
Och personer att älska, saker att minnas, att skratta åt, att le. Det största i en människas liv kanske är kärleken, men inte till en annan människa utan till sig själv. Att lära sig att älska sig själv är aldrig lätt, att bygga upp sitt liv är inte lätt, men någonstans kanske man kan lära känna sig själv och genom det lära sig vad kärlek egentligen är.
För utan kärlek så dör vi, vi torkar ut och försvinner. Vem kommer ihåg oss om det aldrig fanns någon att älska oss? Vem kommer ihåg dig när du inte hade någon. Tänk på det. Lär dig att älska dig själv innan du älskar någon annan.
Du är aldrig ensam.
ångest.
Jag försökte men nu orkar jag inte mer, du gav ingenting tillbaka när jag försökte.
