..
Nu är vi tillbaka på samma ruta igen, den där sekunden när allt rasar, när allt som man har försökt att bygga upp helt plötsligt rasar igen..man är ensam..
Storasyster & Lillasyster
Idag blev det massa shopping, mormor sa att vi kommer väl hem med ungefär tjugofem påsar, men de blev inte riktigt så många, fast kanske inte långt ifrån, för de blev nog tio påsar iaf! Haha! Storasyster och Lillasyster fick skor, och lite kläder av momor, sen köpte vi presenter till Storasysters pojkvän som hade födelsedag idag!
Så efter shoppingen åkte vi hem och åt lite mat, och sen somnade jag, usch va trött jag var, plus att vi skulle fira storasysters pojkvän nu på kvällen, så jag kände att jag behövde sova en hel del innan :)
Middagen blev iaf lyckad, och storasysters pojkvän blev väldigt glad för allt han fick, bäst för honom de ;) Han hade gjort en jättegod lassagne och sallad till, mums! Och till efterrätt blev det glasstårta, den va riktigt god den med, men man blev ganska mätt! Som vanligt när man kommer från hans familj, då är man glad och mätt och behöver inte äta på flera dagar :) hihi!! Kanske inte riktigt så men nästan...
Och nu sitter jag här.. Känner mig trött och lite vilsen på något sätt, men jag vet inte! Blev så fruktansvärt nöjd med mina nya skor så de finns inte, plus att jag kunde ha stl trettionio..vilket jag aldrig brukar ha. Men i dom skorna så funkade det perfa! Så nu har jag gulliga fötter igen :) Men ne jag ska nog avrunda här, finns inte så mycket att skriva ikväll, är ganska glad idag så.. då brukar de inte gå att skriva så mycket :)
Så PUSS PÅ DIG som jag skulle ha sagt ;)
confused.
Det var aldrig meningen att jag skulle känna såhär.
För en tid sen trode jag att allt var möjligt, att ingenting kunde kännas värre än saknaden av en annan människa. Men jag hade fel. Tankarna och känslorna om att sakna någon är ingenting i jämförelse med mitt liv. Hur klarar jag egentligen en dag i verkligheten, hur orkar jag resa mig upp på morgonen när jag vet hur mitt liv ser ut? Svaret på den frågan är enkelt, det gör jag helt enkelt inte. Att gråta sig till sömns varje kväll är ingenting, men att ständigt veta att det inte är någon mardröm är skrämmande. Jag vet att mitt liv ser ut såhär, att det kommer ta tid innan allt blir bra, om det ens blir bra. Tiden läker alla sår, den återkommande meningen i mina blogg-inlägg, men jag undrar om det faktiskt stämmer. Tiden står garanterat inte stilla, oavsett hur omedveten jag är om omvärlden så står inte tiden stilla bara för att jag gör det. Tragist eller hur? Men när ska verkligheten hinna ikappa, den är på god väg, jag kan känna hur den flåsar mig i naken, känna en hand som sträcker sig mot min axel som bara vill ta tag i mig och göra mig medveten om att livet inte är en dans på rosor. Men det vet jag redan, tro de eller ej!
Om du kunde inse hur mycket jag hade behövt dig i mitt liv nu, men det kan du aldrig föreställa dig. Genom allt som har hänt i mitt liv så har du varit den som jag har mått bra med. Du har fått mig att må bra, att glömma bort min verklighet mer än du kan ana, det har varit en befrielse att få vara med dig. Men den tiden är slut, då stod tiden stilla, men det gör den inte längre, nu rullar allting på som att vi aldrig har känt varandra. Helt plötsligt blev vi totala främlingar, två personer som aldrig har känt varandra, som aldrig kommer att känna varandra. Men oavsett hur mycket jag vill ha dig i mitt liv så fungerar det inte. Du har aldrig ställt upp för mig när jag har behövt dig. Du kan inte säga motsattsen, för vart fanns du när min mamma opererades, när jag totalt bröt ihop, hur allt bara rasade i mitt liv, vart fanns du då? När jag behövde dig som mest. Du fanns inte där. Hur mycket du än säger att du bryr dig så har du aldrig visat de, aldrig när jag verkligen har behövt dig. En komplimang är inte att bry sig. Ett förlåt löser ingenting, du kan inte fixa mitt brustna hjärta, du har sårat mig mer än du kan ana... Men nu släpper jag taget, jag kan inte sitta och älta allt som har hänt, du har ditt liv och jag mitt, och möts vi någon dag så fine, då gör vi de, men jag tänker inte sitta och ha dig i mina tankar mer.. Det räcker nu. Det är ett avslutat kapitel, Du är ett avslutat kapitel.
Min verklighet...din mardröm.
- Allt händer faktiskt på riktigt, livet går vidare, det märks.. med eller utan dig!
Men någonstans önskade jag att allt bara var en dröm. Och jag vill fortfarande vakna upp ur den här mardrömmen, men tyvärr är det här min verklighet..och hur svårt det än är så är det bara att kämpa vidare.. med eller motgångar.
Igår kändes allt jobbigt igen, mormor blir bara sämre och sämre, och jag pallar verkligen inte det här igen..
JAG HATAR CANCER! VARFÖR SKA JUST MIN FAMILJ DRABBAS AV ALLT!!!?? JAG ORKAR INTE MER!!
Har varit på kyrkogården idag.. men innan vi åkte dit köpte vi lite blommor som vi planterade, mamma tog mig åt sidan - Mormor ser aldeles likblek ut, jag tror att cancern är tillbaka, i hela magen...KAN DU ANA HUR ONT DE GJORDE ATT HÖRA DET DÄR? som att du bryr dig.... men iaf så åkte vi till kyrkogården för att plantera lite blommor, det kändes både jobbigt och som en lättnad att komma dit.. Jag stod länge vid lunden och tittade, där vill mormor begravas, bara tanken på att hon inte finns... det gick inte... som tur va kunde jag skylla på att de blåste och på förkylningen när tårarna kom krypandes fram ur ögonvrån.... Vi gick runt ganska länge och tittade på alla i släkten som ligger där, och mina tankar hamnade på alla andra människor runtomkring mig, jag menar det är märkligt hur snabbt någonting kan förändras, hur livet kan glida genom fingrarna på några sekunder.. Jag undrar om du kan förstå den känslan, hur klumpen i magen helt plötsligt blev ännu hårdare och hatet större än någonsin, jag undrar om du kan förstå mig?
